Jag har druckit sedan jag var 15 år,nästan utan uppehåll faktiskt. En jävla bedrift egentligen.

Nu är det emmelertid stopp. Inge mer, det e fullt..överfullt.

Fick min första egentliga varning i våras när ett förmaksflimmer fick mig att småfundera lite över mina dryckesvanor.

Jag har alltid skött mitt jobb är snyggt klädd tränar och äter förståndigt, egentligen är det helt otroligt att ingen sett eller fattat något. Men man blir skicklig på att dölja...otroligt skicklig.

På mitt arbete är jag mycket populär, en riktig partypingla som inte spottar i glaset. Jobbarkompisar dunkar en i ryggen och tröstar en med att de minsann också gjort bort sig nån gång på fester.

De borde ha förstått kan jag tycka nu..men de blundade och det gjorde jag med. Man hade ångest ett par dagar sen var det bara upp i sadeln igen.

En alkis det e ju gubbarna i parken,inte fan e det en fräsch tränad kvinna på 43 år som sköter jobb o hem utan anmärkning. Men jo här är jag..en kvinna i sina bästa år som nu fått nog av den jävla spriten.

När man är en sån som dricker för mycket så går varje dag ut på att planera sin nästa fylla. Det skulle stämma med arbetstider samt när sonen var hos sin pappa. Nästan all min tid la jag ner på att planera mitt supande. Semestrarna ska man ju inte tala om. Nu när jag inte druckit på 14 dagar så har jag känt mig så lugn ja nästan uttråkad..haha klart som fan man gör, jag slipper ju detta eviga jävla planerandet.

Idag var jag på första samtalet med en alkoholterapeut, jag talade om för henne att det viktigaste för mig nu är att inte känna nån jävla självömkan, nej nu vill jag må BRA inte gräva ner mig o tycka skitsynd om mig själv...för det är ju nu jag är SNÄLL mot mig.

Nu bär det av till jobbet snart o som min terapeut sa: 10 min i taget Lotta!